Historia Alla viltspårhundar härstammar från jakthundarnas anfader, stövaren. En riktig stövare har mycket god näsa för spårarbete. De är mycket spårsäkra, synnerligen spårvilliga och under jakt har de ett välljudande drevskall. Ursprungligen använde man de säkraste och mest tillförlitliga stövarna till att förda i lina spåradet vilt man hade förlorat. Från dessa de lugnaste och mestlättfostrade stövarna avlades senare viltspårhundarna fram, både de som förda i lina sökte vilt liksom de som spårade upp skadat vilt. Genom inkorsning av genetiskt sett relativt närstående hundraser mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet uppstod dagens hannoveranskaviltspårhund. Efter 1848 års revolution, som innebar uppdelning av de tidigare stora jordegendomarna samt därmed åtföljande förändring av jaktformerna från smygjakt och passjakt till användning av de vid samma tid förbättrade skjutvapnen, uppkom behovet av eftersökshundar. I synnerhet i bergstrakterna kunde man inte vara utan en hund som var specialiserad på ett säkert spårarbete i lina och hade ett högt skall, uthållighet och skärpa. Där visade sig den hannoveranska vilt-spårhunden vara alltför tung. För att få fram en hund som hade dennes färdigheter men var bättre anpassad till arbete i oländig bergsterräng, avlade baron Karg-Bebenburg i Reichenhall kring 1870 fram en elegant, förädlad och lättare byggd viltspårhund genom att korsa den hannoveranska viltspårhunden med röd bergsstövare. Med tiden kom den bayerska viltspårhunden att utklassa andra jakthundraser i bergstrakterna. Idag är rasen den klassiska jakthunden för yrkesjägare och skogsvårdare. 1912 bildades en rasklubb med säte i München, vilken är den enda officiellt erkända klubben i Tyskland för bayersk viltspårhund.
Helhetsintryck: Bayersk viltspårhund skall vara medelstor, inte alltför högbent, något överbyggd, men i helhet harmoniskt och lätt byggd. Kroppslängden skall något överstiga mankhöjden. Rasen skall vara mycket rörlig och muskulös. Huvudet skall bäras horisontellt eller något uppåtriktat. Svansen skall bäras horisontellt eller snett nedhängande.
Mankhöjd: Hanhund: 47-52 cm Tik: 44-48 cm
Uppförande/Karaktär: Rasen skall vara lugn och jämn till humöret, tillgiven sin ägare men avvaktande gentemot obekanta. Den skall vara en i sig själv stabil, självsäker, oförskräckt och lättfostrad hund, som varken är skygg eller aggresiv. |